När livet möter döden är tillvaron tyst en stund.

Det dog två personer i natt. Det är inte första gången jag tar hand om en avliden människa, stänger ögonlocken försiktigt med handflatan, för samman händerna i ett farväl av själen innan arbetet att förbereda kroppen för anhörigas sista farväl börjar.

Men jag kommer aldrig bli van.

Jag stod tyst, ensam kvar vid hans säng när allt var klart, tittade på honom och funderade. Vem hade han varit, vilket liv hade han levt, vilka ögonblick var det som återkom i hans minne på dödsbädden, var det hemskt för honom att dö ensam, var var han nu? En levande kropp och en död kropp. Levande. död. Bara någon sekunds skillnad och samtidigt en oändlig skillnad. Allt finns och allt är borta.

Jag tror inte död är slut.

Det var så påtagligt i rummet, när jag stod kvar, att det bara var en kropp som låg på sängen nedanför mig. Vi begraver materian medan själen, energin, omvandlas och lever vidare . Vill inte säga vila i frid utan istället fortsätt lev, högt och fritt, i en annan form.

There is no use trying, said Alice; one can´t believe impossible things”. “I dare say you haven´t had much practice,” said the Queen. “When I was your age, I always did it for half an hour a day. Why, sometimes I´ve believed as many as six impossible things before breakfast”. – Lewis Carroll