All I want med Joni Mitchell

Hittat ”min sång”. Den var med på ett kassettband som jag fick av vännen Kip i avskedspresent på Koh Tao och som sedan blev stulet på en annan resa i Arusha. Så många gånger jag nynnat dessa fraser i olika tider på olika platser utan att veta vilken sång det är men alltid med en känsla som stämmer in. En gång när jag fortfarande har bandet kvar och är i Byron Bay. Är 19 år med ryggsäck på ryggen och freestylehörlurar i öronen, gåendes på en järnväg. Hade varit på resande fot länge, ensam. Ensamhetskänslor blandade med frihetskänslor minns jag. Sådär en 15 år senare slösurfar jag på lunchen. Sista dagen innan semester med högar av akter, papper och jobb som jag väljer att inte se utan helt plötsligt av någon anledning som jag inte vet, blev det väldigt viktigt att hitta sången. Och ja, Joni Mitchell, där var den, hon. Nära ett halvt liv senare och nu vet jag. Spotifylyssnar nöjt fast saknar lite kassettbandet o freestylen. Och järnvägen.

När livet möter döden är tillvaron tyst en stund.

Det dog två personer i natt. Det är inte första gången jag tar hand om en avliden människa, stänger ögonlocken försiktigt med handflatan, för samman händerna i ett farväl av själen innan arbetet att förbereda kroppen för anhörigas sista farväl börjar.

Men jag kommer aldrig bli van.

Jag stod tyst, ensam kvar vid hans säng när allt var klart, tittade på honom och funderade. Vem hade han varit, vilket liv hade han levt, vilka ögonblick var det som återkom i hans minne på dödsbädden, var det hemskt för honom att dö ensam, var var han nu? En levande kropp och en död kropp. Levande. död. Bara någon sekunds skillnad och samtidigt en oändlig skillnad. Allt finns och allt är borta.

Jag tror inte död är slut.

Det var så påtagligt i rummet, när jag stod kvar, att det bara var en kropp som låg på sängen nedanför mig. Vi begraver materian medan själen, energin, omvandlas och lever vidare . Vill inte säga vila i frid utan istället fortsätt lev, högt och fritt, i en annan form.

There is no use trying, said Alice; one can´t believe impossible things”. “I dare say you haven´t had much practice,” said the Queen. “When I was your age, I always did it for half an hour a day. Why, sometimes I´ve believed as many as six impossible things before breakfast”. – Lewis Carroll

Orörd och ostörd snö

Längesedan, en hel jul och ett nyår senare. Julen överlevdes och inga nyårslöften i år. Har inte ens skrivit några listor, vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Är ingen älskare av julen, tiden innan och efter är skön. Oftast. I år har skolarbetet varit lite överhängande. Denna hatkärlek, om jag bara kunde lära mig någon gång. Innan jag har kommit igång att skriva är jag så rastlös, på dåligt humör, ångest och dåligt självförtroende. Sen kommer flowfasen, då stänger jag in mig och vill inte träffa någon, skriver och skriver, och sen om det vill sig väl, kommer lättnaden och då märker jag hur kul jag faktiskt tycker att det är. Då vill jag ha några dagar kvar att trixa och fiffla med det sista. Och det är nog där jag är nu, fast det är en hel del kvar än. Artikelsökningar är svårt och att urskilja tendenser i det ihopsamlade materialet är också svårt. Iallafall. Gör ett avbrott i neurosen och ligger på madrass framför brasan och läser Pessoa. Lyssnar på Lykke Li (klicka på rubriken). Det är tokmycket snö ute, det hänger meterlånga istappar utanför fönstret och jag har inte skottat utan njuter av att låta snön få vara. Orört och ostört. Jag är här. Idag lyckades jag leta fram bilen och åkte för att handla mat och låna fler böcker. Tillbaka hemma log jag lite. Tänkte såhär är det bra. Med bra böcker, brasa och nåt att äta kan jag ha det så här ett tag. Ett bra tag. Behöver inte mer. Förstår inte de som klagar på ledighet. Har en otrolig läslust och så fort tentorna är inlämnade ska jag läsa massor av självvalda böcker.