Herman Hesse, Vandring

"Som dagen mellan morgon och afton, så förgår mitt liv mellan reslust och hemlängtan. Kanske skall jag en gång nå så långt att färd och fjärran tillhör mig i själen, att jag har deras bilder i mig, utan att behöva förverkliga dem mer. Jag kommer kanske också en gång därhän att jag har hem i mig, och då behövs det inte utbytas ögonkast med trädgårdar och röda hus- Att ha hem i sig!

Då skulle livet vara annorlunda! Det skulle ha en mittpunkt och ut från denna mittpunkt skulle alla krafter svänga.

Men mitt liv har ingen mittpunkt, utan svävar skälvande mellan rader av poler och motpoler. Längtan efter att vara hemma här, längtan efter att vara på väg där! Begär efter ensamhet och kloster här och drift efter kärlek och gemenskap där!"

En cig och en stjärnhimmel

Sitter i sängen med en jobbig odefinerbar känsla, lutar åt någon november-pms-fundersamhets-känsla. Har varit ute i höstmörkret och vandrat i två timmar. Jag mår bra och det blir vackert men lika sorgset som förut sjunger Melissa Horn. Det är rundgång i mitt huvud. Tittar på mobilen. Jag låter bli att svara på sms till någon som väntar och själv väntar jag på sms från någon som låter bli. Svarar till slut bara för att inte vara lika dålig, fast blir sämre när jag ger ett halvt löfte som jag inte kommer hålla. Trött. Tröttsamt trött. Smånynnar på Maud Lindströms ”publikens klagolåt”... den där tjejen borde prova på att byta perspektiv, kan hon inte sluta tjata hon är ensidig och trist... (klicka på rubriken ovan så spelas den) helt underbar sång, hela hon är underbar. Tänker på heteronormativitet och tänker på olika konstallationer av relationer. Läser Giddens "Intimitetens omvandling" om den plastiska sexualiteten och den rena relationen. Pumpan har åkt idag och jag saknar henne, kombon är inte heller här och jag är ofrivilligt ensam. Ovan känsla, olikt mig att känna den. Blev inbjuden till bastubad i en hattstuga långt in i skogen i kväll och undrar varför jag inte åkte. Jaja, en meditativ stund på verandan kanske löser luddet i mitt huvud. En cig och en stjärnhimmel.

Mai Zetterling och feminismen

Igår lyssnade jag till Mariah Larsson som talade utifrån sin avhandling "Skenet som bedrog" (2006), om Mai Zetterlings regissörskap och 1960-talets filmhistoria. Därefter visades filmen Flickorna. Slog ihop nytta med nöje och skrev om filmen som en uppgift till genuskursen.

Filmen Flickorna kom 1968 och var Zetterlings fjärde film. Den sågs enbart av 26 000 biogäster och sågades totalt av den (manliga) recensent-kåren. Exempelvis Bo Strömstedt på Expressen kommenterade Flickorna med orden "Vilka förstockade menstruationer"! Handlingen i filmen utspelar sig runt tre kvinnor (spelade av Bibi Andersson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson) som spelar upp pjäsen Lystrate och får genom den upp ögonen över hur de själva lever sina liv. Genom pjäsen får de inspiration att stå upp mot sina egna män. I Aristofanes Lystrate tar kvinnorna över makten genom att vägra männen sex och får på så vis slut på det pågående kriget.

Jag kan se starka kopplingar mellan filmen Flickorna och radikalfeminismen. Tanken att kvinnor måste enas och gå emot patriarkatet, att det finns en konflikt mellan könen och att denna bara upplösas om patriarkatet hävs, visas tydligt i filmen. Den maskulina hegemonin genomsyrar hela filmen. Samma år som filmen visas startas den revolutionära kvinnogruppen, Grupp 8 och det finns många paralleller mellan filmens handling och Grupp 8:s agerande i verkligheten. Kate Milletts slogan “det personliga är politiskt” går igenom hela filmen trots att det inte uttrycks i ord. Ett exempel i filmen när det personliga blir politiskt är i slutet av filmen när Liz (Bibi Andersson) ställer sig upp under en galamiddag och säger till sin man (Erland Josephsson) att hon vill skiljas varpå mannen svarar “jag tänker inte finna mig i det här, nu är det krig”!

Men varför fick då filmen ett sådant aggressivt mottagande? Mariah Larsson pekar på det faktum att könsrollsdebatten pågått under hela 1960-talet, kanske sågs den som förlegad och uttjatad? Men var inte filmen före sin tid? Absolut var den det, en recensent beskrev den som “oblygt feministisk” vilket den minst sagt kan beskrivas som. På ett ställe i filmen dras paralleller mellan världens diktatorer och kvinnornas egna män vilket kan vara en av anledningarna till att Zetterling efter filmen kom att beskrivas som “aggressiv, neurotisk och hårdförd" av samtida recensenter. Under 1970-talet blev Zetterling något av en regissörsikon för kvinnorörelsen. Ytterligare en orsak till den massiva kritik av filmen Flickorna, kan bestå av Zetterlings för tiden otypiska sätt att kritisera den svenska välfärdsstaten. Ett allmänt groende missnöje fanns under 1960-talet då man ansåg att välfärden började vattnas ur. Genom Flickorna kan vi tolka Zetterling som om hon istället menade att det svenska samhället var för bra. Det materiella välståndet skapade en bekvämlighet och kvinnorna lät sig tas om hand och var rädda för att förlora bekvämlighet och trygghet istället för att våga frigöra sig och bli självständiga.

Det är 41 år sedan filmen gjordes men givetvis är den fortfarande högaktuell. Det svenska samhället är långt ifrån jämlikt och i en tid då det ses som laddat och negativt att överhuvudtaget kalla sig för feminist är frågan om hur män och kvinnor kan förhålla sig till varandra och om hur ett jämlikt samhälle kan skapas något som är långt ifrån färdigdebatterat.

Hösten slutade inatt

Småleendes tittar jag ut genom fönstret, stora snöflingor singlar ner över ett vitt landskap. Hösten slutade inatt och idag har jag hälsat på hos min arbetsplats. Det var ett fint återseende. En kollega sa att jag hade växt, blivit längre. Inga tyngda axlar längre. Min chef frågade om jag ville jobba extra svarade att en dag i veckan kan jag jobba. Max. Och min prioritering måste vara i skolvärlden (och i livet i övrigt), jag kan skriva utredningar och vara till förfogande men inte tillbaka som regelrätt socialarbetare. Inte nu och inte där. Så vi får se, kanske. Jag bad min chef om tjänstledigt även nästa år och hon beviljade. Tjo vad bra. Det enda molnet är ekonomin. När jag åkte hem sprang det en räv över vägen och jag tänkte att det nog var ett tecken som jag skulle förstått om jag bara var tillräckligt uppmärksam.

Som en luffare i tillvarons ologik.

Undrar om jag fallit ner i the rabbit hole utan att ha märkt det. Iakttar, lyssnar. förstår lite tänker mer. Subtila stämningar som ändå skapar oreda. Verkligheterna ter sig olika, beror det på skärpan hos oss som ser eller är det bakgrundsljuset som avgör? Vi spelar rollerna på tillvarons teater men det är vad som händer bakom scenen som färdigställer manuset. Manuset för tillvarons ologik. De säger att vi ser det vi väljer att se. Vår selektiva varseblivning styr oss i handlingar. Vi handlar utifrån det vi ser som våra val. Vi går dit vi tror att vi är på väg. "Om vi inte vet vart vi är på väg kommer vi att hamna någon annanstans". Kanske någonannanstans är bättre än någonstans? Hellre någonannanstans än ingenstans.

5 tankar om vardags +

1. Ofta behöver ett njutningsfullt tillstånd föregås av ett mindre trivsamt sådant.

2. Chailatte, fin vän, Malmö och hav är en fantastisk kombination.

3. Sms kan ge en ljuvlig försmak.

4. Ett paket på posten är mycket mer än ett paket på posten.

5. Ett trassligt tankenystan kan nystas upp och bli till en lång röd tråd och när detta sker uppstår en mycket behaglig känsla

inget särskilt

Dagar går, jag har varit i Malmö, redovisat hemtentan, lämnat in tenta i genus, slitit mitt hår, tappat tiden, skrivit mitt i natten, tänkt att det kommer aldrig gå, men nu är det över och det är något av ett antiklimax idag. Börjar bli förkyld också, kanske därför. Tänker att innan det är dags att greppa tag i ny kurslitteratur ska jag tillåta mig läsa annat och se på film. Såg Choke häromdagen, av Clark Gregg. Bygger på boken med samma namn av Chuck Palahniuk (som också har skrivit fight club). Helt fantastisk film. Se den!

Igår sågs vårt gamla tjejgäng. Vi ses sporadiskt numera, alla tillsammans. Jag var bakis och vi satt på golvet framför brasa och pratade och skrattade och jag tänkte att jag vet vem jag är när jag är tillsammans med dem. I en förvirrad och vilsen värld var insikten varm och fin. På kvällen kom dottern och vi åt tacos och trots övergång till novembers råbitande mörker, vintertid och kyla så är det ändå ganska bra. Dagar med innehåll. Igår fick jag ett sms. Han skrev att han är bedrövligt ensam och undrar om han får komma och hälsa på. berusat varm svarar jag att han är välkommen. så välkommen så.