Mai Zetterling och feminismen

Igår lyssnade jag till Mariah Larsson som talade utifrån sin avhandling "Skenet som bedrog" (2006), om Mai Zetterlings regissörskap och 1960-talets filmhistoria. Därefter visades filmen Flickorna. Slog ihop nytta med nöje och skrev om filmen som en uppgift till genuskursen.

Filmen Flickorna kom 1968 och var Zetterlings fjärde film. Den sågs enbart av 26 000 biogäster och sågades totalt av den (manliga) recensent-kåren. Exempelvis Bo Strömstedt på Expressen kommenterade Flickorna med orden "Vilka förstockade menstruationer"! Handlingen i filmen utspelar sig runt tre kvinnor (spelade av Bibi Andersson, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson) som spelar upp pjäsen Lystrate och får genom den upp ögonen över hur de själva lever sina liv. Genom pjäsen får de inspiration att stå upp mot sina egna män. I Aristofanes Lystrate tar kvinnorna över makten genom att vägra männen sex och får på så vis slut på det pågående kriget.

Jag kan se starka kopplingar mellan filmen Flickorna och radikalfeminismen. Tanken att kvinnor måste enas och gå emot patriarkatet, att det finns en konflikt mellan könen och att denna bara upplösas om patriarkatet hävs, visas tydligt i filmen. Den maskulina hegemonin genomsyrar hela filmen. Samma år som filmen visas startas den revolutionära kvinnogruppen, Grupp 8 och det finns många paralleller mellan filmens handling och Grupp 8:s agerande i verkligheten. Kate Milletts slogan “det personliga är politiskt” går igenom hela filmen trots att det inte uttrycks i ord. Ett exempel i filmen när det personliga blir politiskt är i slutet av filmen när Liz (Bibi Andersson) ställer sig upp under en galamiddag och säger till sin man (Erland Josephsson) att hon vill skiljas varpå mannen svarar “jag tänker inte finna mig i det här, nu är det krig”!

Men varför fick då filmen ett sådant aggressivt mottagande? Mariah Larsson pekar på det faktum att könsrollsdebatten pågått under hela 1960-talet, kanske sågs den som förlegad och uttjatad? Men var inte filmen före sin tid? Absolut var den det, en recensent beskrev den som “oblygt feministisk” vilket den minst sagt kan beskrivas som. På ett ställe i filmen dras paralleller mellan världens diktatorer och kvinnornas egna män vilket kan vara en av anledningarna till att Zetterling efter filmen kom att beskrivas som “aggressiv, neurotisk och hårdförd" av samtida recensenter. Under 1970-talet blev Zetterling något av en regissörsikon för kvinnorörelsen. Ytterligare en orsak till den massiva kritik av filmen Flickorna, kan bestå av Zetterlings för tiden otypiska sätt att kritisera den svenska välfärdsstaten. Ett allmänt groende missnöje fanns under 1960-talet då man ansåg att välfärden började vattnas ur. Genom Flickorna kan vi tolka Zetterling som om hon istället menade att det svenska samhället var för bra. Det materiella välståndet skapade en bekvämlighet och kvinnorna lät sig tas om hand och var rädda för att förlora bekvämlighet och trygghet istället för att våga frigöra sig och bli självständiga.

Det är 41 år sedan filmen gjordes men givetvis är den fortfarande högaktuell. Det svenska samhället är långt ifrån jämlikt och i en tid då det ses som laddat och negativt att överhuvudtaget kalla sig för feminist är frågan om hur män och kvinnor kan förhålla sig till varandra och om hur ett jämlikt samhälle kan skapas något som är långt ifrån färdigdebatterat.