en brevskrivares våndor

Undra om det är någon mer än jag som känner av den där osäkerheten som uppstår efter att ha skickat iväg ett mail. Jag läser igenom mailet flera gånger efter att jag har skickat det och när jag inte får något svar ångrar jag allt som jag har skrivit. Ångrar hela brevet, ångrar att jag skrev, ångrar att kontakten överhuvudtaget existerar. Hen skriver nog inte tillbaka bara för jag skrev så.. eller så.. och ju fler gånger jag läser igenom mailet desto fånigare ter det sig. Detta är första fasen. Andra fasen brukar bestå i mer ilska och sårad stolthet, då tänker jag ut hämndplaner. Tänker att hen inte är så rolig ändå (och ibland betydligt värre). Fortsätter med att jag aldrig mer ska höra av mig, även OM jag får mailet besvarat. Tredje fasen går i två riktningar. Första är att jag får svar och blir fånigt glad och de tidigare faserna är bortglömda och jag spånar på ett nytt mail i ett rosamolnluddigt huvud. Den andra riktningen är; okej. Inget svar. Nu tänker vi inte mer på det (hm..). Nej just det, nu tänker vi inte mer på det.